Malenas Place

Söta Sofie kommenterade att jag såg så låååång ut på bilden när jag ligger i en lövhög. Det är jag ju inte. Inte världens kortaste heller , jag tar mig ju utan problem upp för trottoarkanten och kommer lika lätt ner även om det krävs ett litet skutt, men det gör jag mest för att det är så kul.

Men det jag ville komma till var att igår när jag skulle hämta sushi på de vanliga stället där jag brukar handla så hade de fått en ny kortbetalningsapparat. Antagligen var väl sladden för kort för den stod på bardisken som är lite högre.
Bigga problem blev det!!!
Inte nog med att jag M stod olämpligt på gatan och jag skulle skynda mig, jag hade dessutom lånat hans kort och kämpade hårt med att komma ihåg pinkoden som jag ständigt upprepade i huvudet och vad händer.
Jag ser att jag knappt når upp till kortmaskinen över huvudtaget. Samtidigt måste jag minnas pinkoden. När jag äntligen har sträckt så mycket på tårna och huvudet som det bara går och jag kan NÅ knapparna med stor ansträngning så står det:  FEL KOD. Fasiken tänkte jag, jag vet att det var den här koden M sa. Provar igen och sträcker mig så att jag till och med kan SE vilka knappar jag slår in. FEL KOD. Igen! Nu blev jag stressad men den lilla lilla japanen på andra sidan disken nickade förstående och sa att det kanske var lite svårt att nå och ställde snällt ner maskinen till mig.
Jag vågade inte trycka koden en gång till, då spärras det ju.
Men stammis som man är på stället så lät han mig handla utan pinkod på M:s kort.
Tack snälla!  När jag kom ut till bilen så visade det sig att jag fått fel kod av M. Så kan det gå.

Förrästen vet jag inte alls vad det var jag ville komma till med detta. Att ibland är man för kort? Att det är bra om man har rätt pinkod? Att det är bra om man har sitt eget kort? Att det är bra när japanen bakom sushidisken också är kort och nickar förstående. Att det är bra att vara stammis?